Ibland känner jag verkligen så.. att jag vill bara skrika ut till hela världen vad det är som springer runt i mitt huvud.  Fast jag egentligen inte vill att någon ska veta. För det jag tänker är om saker som bara jag vet om och som jag inte ens har skrivit i min dagbok för att jag vill inte ens höra eller kunn läsa det själv.

Det är inte alltid som jag tänker på de här sakerna, utan det kommer periodvis. Som nu tillexempel. det var ett tagsen nu jag kände såhär men nu sitter jag är. Precis hemkommen från bio med Emelie. Och när jag nu sitter här och inte har någon att prata med eller inget ljud runt omkring mig. då är det bara mina tankar som hörs.

När fan ska jag sluta med detta  ? Den enda som i slutändan råkar ut det är jag själv.
Tänkte idag att man kanske skulle börja gå hos någon och prata typ en gång i veckan igen. Gjorde det i ett halvår typ för nåt årsen. Men vad hjälper det? För jag säger inte sanningen ändå.

Antingen får jag gå runt och vänta på att det ska dyka upp i mitt huvud igen, eller så får jag göra nåt åt det.

Det är upp till mig.