Det finns ingen, absolut ingen som har hjälpt mig, stöttat mig, gett mig så bra råd, som min mamma & min pappa. Asså det är så sant utan att ens överdriva det minsta!

Men jag har sjukt dålig samvete, för ibland bara nochar jag det dom säger eller det dom gör, ibland tar jag dom för givet, och ärligt talat så känns det ibland som att jag utnyttjar dom och det dom gör.

Det är verkligen inte meningen att jag ska göra det. Jag uppskattar det så sjukt mycket, men när saker händer mig så får jag panik, och jag vet om det själv att jag gjort fel eller att det är ett faktiskt problem och att det löser sig inte om man inte gör något åt det! Och dom är dom enda som säger sanningen rakt ut till mig och när jag hör det sägas högt så pallar jag inte! Jag vet att dom vet om att jag uppskattar allting och att jag egentligen inte menar att spela som om jag inte bryr mig, men att jag inte visar det får mig att känna mig dum, och ibland nästan skäms jag.

Jag har världens bästa föräldrar, och såklart världens bästa syster som också alltid ställt upp för mig whats so ever. Den relationen jag och min syster fått nu dom senaste åren, antagligen för att vi båda blivit äldre, hon är ändå 5 år äldre än vad jag är, den relationen är helt enorm. Vi kan prata om allt, asså verkligen ALLT ! jag kommer ihåg när jag var lite, hamnade ofta i trubbel och vågade inte berätta för mamma och pappa, då berättade jag det för syrran istället, hon blev inte arg, dömde mig aldrig, utan tog det lugnt och satte sig ner med mamma och pappa och berättade, och när allt var ute på bordet, så ropade hon in mig och allting var okej, och jag fick hjälp med vad det nu kunde vara.

Jag kommer också ihåg när hon åkte iväg och säsongade i Österrike. Jag saknade henne så mycket, och jag kan nästan tycka att det var fel tillfälle för henne att åka, men ja mena, hon va 20 år och klart hon ville ut och leva livet :P
Men jag var 14-15 år och hade det inte lätt, det hade varit mycket skönare om hon var hemma och kunde gå igenom detta tillsammans med mig. Jag fick brev av henne, och jag skrev brev tillbaka men skickade dom aldrig.

iaf, min familj är det bästa som finns och jag skulle kunna skriva en bok om dom! för så mycket har jag att prata om.
För er som läser så är det inte jätte intressant och ni skulle nog ändå inte förstå så mycket av vad jag skriver haha så att vi skippar det och vill bara avsluta med att säga att, min kusin nathalie, underbaraste och smartaste tjejen jag känner! Är så otroligt stolt över dig att du är den du är idag! Du har kämpat otroligt mycket i ditt liv och det är resulterat i att du är en helt fantastisk tjej med stora drömmar och en framtid värd att vänta på och kämpa för! du kommer gå långt! <3

Detta är början på att jag kommer börja vara ärlig när jag skriver! är det någon som känner sig obekväm och inte vill vara med eller som faktiskt misstycker om vad jag skriver, säg till ! inte för att jag ska fläka ut namn och sånt dära men personen kommer att känna igen sig och veta vem du är!

good byyyye ! :)