Kan inte hjälpa att fundera!
Jag blir så jävla arg.
Har iallafall fått det bevisat för mig att det förhållanden som är så jävla äckligt perfekta och som aldrig någonsin åker neråt i bergochdalbanan är de förhållandens som är värst! Så jag är glad att jag och min bråkar ibland. eller tjaffsar kanske man ska säga. och jag är inte feg för att berätta eller prata om det för folk men man får inte glömma av att berätta om det bra sakerna heller. Och sen är det ju så som jag har sagt tusen gånger om, att man igonerar det dåliga sakerna och de bra sakerna överväger allt det dåliga. Jag tänker inte sitta här och skriva ut mitt allra personligaste... Men blir så jävla arg. på dig och på mig själv. Det är dom man älskar mest som sårar mest. Sen om det är jag eller den som sårar är vilket som..För mina vänner är dom bästa vännerna man kan ha ändå har jag många gånger sårat dom, absolut inte meningen men ibland tänker man inte längre än näsan räcker och jag känner samma sak tvärtom. Att de gångerna jag blir sårad har den personen inte heller tänkt så jävla långt.

Men kan det verkligen vara så att man bryr sig om en person så mycket att man kan bli en helt annan person för ett slag? Att man har dåligt samvete efteråt för orden man slängt ur sig eller hur man har bettet sig men samtidigt står för vad man tyckte? Att man tycker om / bryr sig om någon så mycket att man kan blir förbannad? Och vad ska man göra åt saken? Vad ska jag göra åt saken? Om man samtidigt förstår, som man skäms över och framförallt blir ledsen och besviken över......! Man vill inte att snacket ska gå, för att man skäms, men det är inte MITT fel. Jag kan inte styr över en annan människa och jag kan absolut inte ignorera!